Att leva i garderoben för de närmaste

Jag är inte öppen inför min familj om att jag lever polyamoröst.  Jag vet att mina föräldrar skulle bli chockerade och förtvivlade om de fick veta hur jag levde, att jag och min man inte är exklusiva varandra, och jag vill inte utsätta dem för det. Och jag vill inte utsätta mig för den reaktionen. Jag känner mina föräldrar tillräckligt bra för att veta att de hellre är lyckligt ovetande. Men det har ändå sitt pris. Varje gång jag träffar min familj kan jag känna mig lite distanserad och inte helt med i gemenskapen. Det som kanske är viktigast och mest spännande i mitt liv just nu tvingas jag hålla hemligt för att istället prata om jobbet, vädret, nyinköp, andra alldagliga saker  som inte berör mig så mycket, eller så sitter jag bara tyst. Ändå kan jag ju inte låta bli att tänka på de saker som annars mest uppfyller mina tankar: det senaste sexet med älskaren, senaste besöket på fetischklubben, trekanten, mina dekadenta vänner och kontrasterna jag har i mitt liv. Just för att det är så stora kontraster och just för att det är så förbjudet kan jag inte låta bli att tänka på det. Och varje gång tänker jag: tänk om de kunde läsa mina tankar. Eller tänk om de kan se vad jag tänker på. Och när de tilltalar mig så tänker jag: nu avslöjar de mig! De har fått veta.

Men det händer ju förstås inte.
De skulle aldrig kunna föreställa sig.

Jag har inlett en relation sedan ett par månader tillbaka som har gått längst hittills under den tid jag och min man har varit polyamorösa. Jag har insett att ju längre den relationen kommer gå desto större del av mig själv och mitt liv kommer jag behöva hålla hemligt för min familj. Det kommer att kännas orättvist att inte kunna presentera en viktig person i mitt liv för min familj. Orättvist mot min andra viktiga relation, men kanske också orättvist mot mig själv. Det kommer antagligen göra mig mer och mer distanserad från min familj. Kanske är det fegt av mig att inte berätta. Kanske kommer det här problemet att växa sig större och större i framtiden. Men jag vet inte. De skulle aldrig acceptera en annan partner eller mitt sätt att leva. Jag tror inte distansen kommer försvinna om jag berättade heller. De skulle helt enkelt aldrig vilja försöka förstå.

Regna

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

3 responses to “Att leva i garderoben för de närmaste

  1. Splediferous

    Jag kan identifiera mig med din frustration över att relationen mellan dig och din familj begränsas av deras förmåga och vilja att vidga sina vyer. Under en period hade jag en relation med en person av samma kön som jag själv och jag orkade inte ens försöka dela den upplevelsen med min familj. De är inte påtagligt trångsynta, de hade säkert kunnat hantera det om de fått chansen, men det kändes som ett intrång i min privata sfär att jag skulle vara tvungen att förklara mig, tänka på deras känslor och hur det hela skulle förändra, om än temporärt, hur de såg på mig. Så jag lät bli och uppslukades alldeles allena av kärlek och spänningen i en nyfunnen värld! Men jag var ganska ung, det hade varit en annan sak idag förstås.
    Jag kan förstå att det känns jobbigt, och fel, att inte kunna inkludera den nya partnern som du känner dig nära i dina samtal och ditt umgänge med din familj. Det jag funderar över när jag läser ditt inlägg är hur pass du tror att du skulle diskutera ditt sexliv med din familj om du varit mono. Eller tänk dig att de varit mer öppna och intresserade av andra relationsformer, hur annorlunda hade er relation varit?
    /S

    • Hej S!
      Nej, visst diskuterar jag inte sexlivet med min man med mina föräldrar. Men det är ju inte heller det jag skulle göra om jag berättade att jag har en ny partner. Det är klart att det brukar förutsättas att man har sex med sin partner, men det känns inte som poängen. Normalt brukar man ju gratuleras när man har hittat kärlek, men tyvärr är det ju bara kärleken inom normen. Den tvåsamma heterosexuella. Det är bara den mina föräldrar har förståelse för. Hade de varit mer öppna i sinnet tror jag vår relation hade varit ganska annorlunda och mycket närmare.
      Regna

      • Splediferous

        Nej, det förstås. Inte sexlivet, utan livet. Ibland kan det kanske vara lämpligt att välja att undanhålla jobbiga saker från sina närmaste, men att känna att man inte kan dela kärlek… Orättvist och sorgligt.
        /S

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s