Två kärlekar i olika stadier

Som jag skrev i föregående inlägg har jag inlett en ny relation. Den börjar bli mer seriös än någon annan relation jag eller min man haft sen vi blev polyamorösa.  Det känns läskigt. Under de dryga 8 år som jag och min man (vi kallar honom Florian) varit tillsammans har vi alltid gjort allt tillsammans. Vi har delat upplevelser, erfarenheter, tankar och vi har har utvecklats tillsammans och pratat om allt. Vi har blivit en del av  varandra. Även det här med polyamori kändes på ett sätt som ett gemensamt projekt, även om det förstås skulle innebära att vi skulle leka runt på varsitt håll och på så vis få skilda erfarenheter och upplevelser. Men ingen av oss visste väl egentligen vad vi skulle kunna vänta oss och hur det skulle kunna bli.  Nu är jag kär i en ny och det är jag på egen hand, utan inblandning av Florian. Jag och den nya håller på att lära känna varandra, vi kommer varandra närmare och närmare för varje gång vi ses, vi skapar gemensamma erfarenheter, vi har fått en internhumor och vi upplever saker tillsammans – och där är inte Florian med. Nya, viktiga saker händer i mitt liv och det känns ovant och lite skrämmande att Florian inte riktigt är en del av det.

Man förändras i mötet med andra människor, och kanske i synnerhet av dem som man älskar och umgås tätt med. Jag tror jag har en särskild förmåga att suga åt mig av andra människor och låta mig påverkas (framför allt av människor jag tycker om). Jag smittas lätt av andras humör och attityder, ibland av åsikter och jag kan ha lätt att dras med i jargonger. Och däri ligger min rädsla – att jag ska förändras och utvecklas i en riktning från Florian. Att jag ska hitta en ny identitet med min nya som plötsligt inte längre är kompatibel med Florian.

Relationen med min man och den nya relationen är nu i helt olika stadier. Där min och Florians kärlek har fått mogna under åtta år är kärleken fortfarande stark, om än inte lika intensiv som de allra första åren. Min nya kärlek är fortfarande i nyförälskelsestadiet och är kanske på ett sätt mer bräcklig, men ändå mer intensiv. Det kan vara svårt att hantera kontrasterna mellan dessa två kärlekar. Den mer intensiva har en tendens att ta upp en stor del av mina tankar medan min livspartner är mer lätt att ta för given. Andra polyvänner till mig har gett mig rådet ”njut så länge det varar. Nyförälskelse går över ganska snart.” Kanske är det så. Jag försöker unna mig att njuta mer än oroa mig och förlita mig på att det bara är oerfarenhet, en övergångsfas. Men jag har också insett att det är viktigt att få tid att landa hos Florian. Så jag inte låter mig dras iväg för mycket. För att påminna mig om vem jag är men kanske framför allt vilka vi är.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under polyamori, Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s