Polylivet inte alltid en dans på rosor

Jag tror att en anledning till att jag drar mig för att komma ut som poly på jobbet är att jag känner att jag behöver försvara min livsstil för dem som inte förstår sig på den. Och för att rättfärdiga min livsstil måste jag ju kunna berätta hur fantastiskt det är, på ett övertygande sätt. Jag kan dra alla de klassiska polyförsvaren om varför man kan älska flera personer samtidigt:

– Om du har flera barn, älskar du inte alla dina barn då?

– Jo, det är klart, men på olika sätt

– Exakt, just så är det också med polyamori, man älskar flera människor samtidigt – och alla på helt unika sätt!

Eller

– Jag skulle inte kunna vara polyamorös, det verkar så otryggt.

– Men det är väl inget som säger att det är mer tryggt som monogam? Risken finns ju alltid att din partner tröttnar eller lämnar dig för en annan.

Vissa har också frågat mig om min primärrelation har blivit bättre sen vi öppnade upp. Bättre än vadå? Bättre än när? Det var ju inte precis dåligt innan vi öppnade upp, men har det då blivit ännu bättre? Jag har känt mig lite tvungen att svara ja på den frågan. Om jag inte svarar ja skulle ju den andre falla för den vanliga tron att öppna förhållanden bara är ett väldigt utdraget sätt att göra slut på. Men om jag får resonera fritt kring den frågan skulle jag kanske säga att ”bättre” är lite för enkelt och ett kanske inte helt adekvat ord. Livet har blivit annorlunda, helt klart, och vår relation påverkas, helt klart. Om livet var lite mer vanor och vardag och kanske i viss mån tristess innan vi öppnade upp så har det definitivt blivit till det bättre. Men livet är faktiskt oftast inte så enkelt som polyamorös. Jag tycker ärligt talat att livet var lättare som mono. Ibland funderar jag på om mina dubbla relationer ska göra mig utbränd. Men det vågar jag ju inte säga till de ofrälsta. Men trots att livet kan vara ganska svårt som poly så är det ändå så här jag vill ha det.

Det kan vara svårt att se till att få tid till alla relationer (även vänner kräver ju sin tid), det är svårt att få alla nöjda. Det tar energi varje gång ens partner har börjat intressera sig för en ny. Även om det inte är direkta svartsjukekänslor så behöver det ändå bearbetas känslomässigt. När vänskapskretsen består av många polysar och andra ”runtknullare” har snart alla legat med alla och även buksyskon och exligg kan ta energi att förhålla sig till.  Men jag brukar försöka tänka på att jag har valt det här livet själv. I viss mån var det intriger och komplicerade relationer jag var ute efter när vi gjorde vår polyamorösa debut. Mitt liv är mer spännande än de flestas och jag har varit på fester och i orgier som andra bara skulle kunna fantisera om. Jag är nöjd med mitt liv och med mina relationer. Men även goda saker kan göra en utbränd har jag hört.

/Regna

Annonser

5 kommentarer

Filed under polyamori

5 responses to “Polylivet inte alltid en dans på rosor

  1. berlinette

    Jag känner verkligen igen det där med utbrändheten. Efter ett år med två pojkvänner behövde jag en paus. För att få tid att landa, vara själv, träffa kompisar, träna och göra sånt jag inte riktigt hann med under det intensiva året. Men jag ångrar mig inte som valde att satsa på två seriösa relationer, och jag ångrar mig inte heller för att jag valde att lägga om lite och skära ner. Livet har för min del aldrig varit nån dans på rosor, det var det inte som mono och det är det inte som poly heller, men det är definitivt mer spännande och jag får absolut mer utrymme att vara mig själv på nu. En av de viktigaste aspekterna som kom för min del var att jag och min partner pratar om mer saker nu, vi har lärt känna varandra bättre de få åren efter uppöppnandet än de många åren innan.

    Glöm inte bort att klämma in egentid och tid att träffa vänner! Det behöver inte vara jättemycket tid det handlar om, men i alla fall så att inte ens kärleksrelationer tar överhanden helt och man känner sig trött och vilsen.

  2. Fanny

    🙂

    Sjukt modigt av dig att skriva om den negativa sidan. Och vad det innebär att göra det.

    Som strippa förstår jag personligen vad du menar. Och jag vågar inte ens berätta ifall chefen varit lite sur. Vilket chefer ofta är.

    /Fanny

  3. Tack Berlinette för kloka råd.
    Fanny: Jag förstår jämförelsen. Som ifrågasatt på nåt slags ”default-läge” måste man ständigt motbevisa folks föreställningar. Och där finns inte utrymme för de negativa sidorna. Folk skulle vara ännu mer oförstående till att man trots allt väljer livsstilen – eller ännu värre, de tror inte att man valt den själv utan att man är offer för sin egen självdestruktivitet, har närhetsproblem eller liknande.

  4. Har du läst Sex at Dawn? Där tar de ju upp att den polyamorösa, primitiva människan levde i stora grupper där alla relationer bara hände och var naturliga. Då slapp man det här med att åka tunnelbana till varandra, planera in saker efter jobbet, hämta barn på dagis osv. Det kan helt klart bli stressigt
    Men alltfler lever ju nu i kollektiv där alla ryms under samma tak.

    • Hej Lisa!
      Nej, den har jag inte läst. Kollektiv är ju en fin idé som för tankarna till 70-talet. Men det ställer ganska höga krav på dem som lever ihop då. Det är inte säkert att man vill leva med sina bonuspartners så nära inpå. Och jag gillar nog ändå att umgås med mina partners en och en.
      Regna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s