Varför just relationsanarki?

Jag har jobbat väldigt hårt med att försöka få till det här med parrelationer. Förhållandet med min före detta var en hård kamp, framför allt de sista åren innan uppbrottet. Som singel lyckades jag sedan – trots många års intensiva ansträngningar – inte att hitta någon ny. Jag lärde känna flera spännande kvinnor och byggde nära, förtroliga och mer eller mindre fysiska relationer, men trots all den tid och energi som jag lade ner på dessa relationer så ville inte någon av dem vara ihop med mig. Läs gärna om min kamp i gästinlägget Var det så enkelt?  hos kill your darlings.

Det satt alltså väldigt långt inne och krävde bland annat en livskris innan jag till slut var öppen för att pröva något nytt. Frågan var bara vad?

En stor inspirationskälla var Anna Kåvers bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Hon skriver om acceptens och hur det kan vara en väg till en mer harmonisk tillvaro. Med acceptens menar hon inte att ge upp eller sluta försöka förändra sådant som inte är bra, utan att våga se sin inre och yttre verklighet så som man faktiskt upplever den. Intressant nog leder det ofta till förändring av just det som inte fungerar.

Låt mig förklara med ett exempel. Så länge man tänker att det inte borde regna finns risken att man agerar som om det inte regnade. Man fortsätter att gå i regnet och blir blöt och kall, vilket kan göra vandringen till en kamp. Först när man fullt ut accepterar att det faktiskt regnar slutar man kämpa och söker skydd. Acceptensen leder till förändring och kampen byts mot en mer harmonisk tillvaro.

Det kan tyckas enkelt, men i praktiken är det ofta väldigt svårt att inte bli förblindad av hur man tänker att det borde vara. Visst märkte jag att kvinnor inte ville vara ihop med mig, men hur skulle jag våga acceptera att det var så jag upplevde det? Jag var förstås livrädd för konsekvenserna. Skulle det innebära att jag var dömd att leva ensam och utan kärlek och lycka? Väldigt länge klängde jag mig fast vid halmstråt att jag bara inte hade hittat den rätta än. Jag tänkte att det borde gå att få det att fungera.

När jag så till slut vågade börja se min verklighet så som jag faktiskt upplever den, utan att fly, undvika, förvränga eller värdera, som Anna Kåver skriver, så såg jag, precis som jag hade befarat, att kvinnor inte vill vara ihop med mig, men jag såg också något helt annat. Jag såg att de trivs i mitt sällskap, att de njuter av att jag ser dem och att de slappnar av för att jag är lätt att umgås med. Jag såg alla förtroliga samtal jag haft genom åren och blev påmind om hur många kvinnor som berättat för mig att de inte tidigare har pratat med en man på det viset. Jag såg många fina och nära relationer som jag hade haft och att kvinnor faktiskt tycker om mig. De tycker bara inte att det är kärlek.

Sakta började en hypotes ta form. Kan det vara så att min upplevelse av vad kärlek är skiljer sig från andras? Jag kanske har strävat efter något som andra inte upplever som kärlek? Jag är ju till exempel ganska tillåtande. Ingen behöver göra om sig eller offra sig för min skull och jag ställer inga krav på hur en nära relation ska se ut. Jag framför önskemål, men om den andre inte vill så behöver den inte. För mig är det ett sätt att visa att jag tycker om någon, ett budskap som kanske inte går fram till den som har en annan upplevelse av vad kärlek är?

Istället för att grubbla över varför det här med parrelationer är så svårt för mig väcktes då en helt annan tanke: Skulle det vara möjligt för mig att ha dessa nära relationer som jag hamnade i gång på gång utan att må dåligt av det? Vad skulle krävas för att jag skulle kunna älska på det sätt som kommer naturligt för mig?

Jag insåg att två förändringar var nödvändiga. För det första måste jag se till att jag får det jag behöver. Om någon nära inte kan eller vill ge mig den beröring, intimitet, tid, validering eller vad det nu är som jag saknar så behöver jag skaffa mig det på annat håll. Jag behöver flera nära relationer som kompletterar varandra. Att leva ett liv i svält håller inte i längden. Det mår jag dåligt av.

För det andra behövde jag hitta ett nytt sätt att värdera mina relationer på. Att tänka på mina nära relationer som ofullständiga parrelationer går inte. Det får mig att känna mig misslyckad och ratad. Istället behöver jag börja fokusera på det unika i var och en av mina nära relationer. Vad ger mig denna relation som jag inte får ut av mina andra relationer? Hur är den viktig och värdefull för mig?

Med tiden har jag dessutom upptäckt att det är till stor hjälp om mina nära och kära inte heller tänker så hierarkiskt kring relationer. Det är inte en fråga om att inte vara mono. Det kan fungera alldeles utmärkt för mig att ha nära relationer med monosar, så länge de prioriterar vår relation och visar att den är viktig och värdefull för dem.

Det är nu knappt fyra år sedan jag genomförde dessa två förändringar. Utåt sett hände inte så mycket. Jag har fortsatt att ha den typ av nära relationer som jag alltid har haft, med enda skillnad att jag nu tillåter mig att ha mer än en i taget. För mig är dock skillnaden enorm. Kampen är äntligen över och mitt liv har blivit mycket mer behagligt att leva. Det har också lett till att jag har mycket mer kärlek och lycka i mitt liv än tidigare.

Är då detta relationsanarki? Tja, det är inte helt olikt i alla fall. Mitt sätt att älska på påminner mer om god vänskap än om klassiska parrelationer och att använda den goda vänskapen som förebild för kärleksrelationer är ju själva grundtanken i relationsanarkin. Med det följer bland annat en icke-hierarkisk syn på relationer, vilken jag delar.

Sedan har jag förstås även andra strängar på min lyra som inte har med relationsanarki att göra. Att arbeta med acceptens är ett exempel. Ett annat är att tänka i termer av sociala behov och hur jag ska göra för att få det jag behöver.

I praktiken har det lett till att jag nu har ett litet antal nära relationer, relationer som sträcker sig mellan ett och ett halvt och fyra år tillbaka i tiden. Många monosar tror att relationsanarki handlar om att ha mängder med relationer under i det närmaste kaotiska former, men det tror jag är ganska ovanligt. För mig är kontinuitet och stabilitet viktigt och det känner jag också att mina nära relationer ger mig.

Jag som gästbloggar heter Henrik. På Twitter presenterar jag mig som universitetslärare, klätterfrälst och relationsanarkist. Vill du följa mig där så twittrar jag som @fyrfarg. Förutom den normkritiska dejtingsajten fyrfärg.se så driver jag också Kärlek för nyfikna, en nystartad blogg för oss som är nyfikna på andra berättelser om kärlek än den vanliga.

/Henrik

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Varför just relationsanarki?

  1. Pingback: Gästinlägg hos Nomono | Kärlek för nyfikna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s