Category Archives: Uncategorized

Bonuspartners – på gott och på ont.

För er som inte är bekant med termen “bonuspartner” så är det en partner till en partner, enkelt uttryckt innebär det att om du delar någon typ av partner-relation med en person som även delar nån typ av partner-relation med någon annan så är denna andra person din bonuspartner och du är då även dennes bonuspartner.
Kärt barn har många namn och plastpartner, svärpartner, lower-in-law och en uppsjö andra har jag hört brukas men ingen är så vanligt förekommande som bunuspartner.

Polywiki:
http://polywiki.se/termer_och_begrepp:sv%C3%A4rpartner

Många av de aspekter av polylivet som ny-polys (dvs relationsidkare som är nya för flersamma sätt att relatera till sina nära) kommer att komma i kontakt med är relaterade till fenomenet bonuspartners. Många underskattar i början vilken stor betydelse en bonuspartner kan komma att få och tänker bara till en början att “Ahh, jag kommer inte få samma tillgång till min partners tid och uppmärksamhet som tidigare”.

Det finns många fördelar och nackdelar med att ha en eller flera bonuspartners som man delar sin eller sina partners med, alldeles för många för att någon typ av komplett lista ska kunna göras men vissa talande exempel kan ändå tas:

  • En bonuspartner kan ofta vara ett stort stöd vid ev engagerade dispyter mellan dig och din  partner, speciellt om det är en bonuspartner som har varit tillsammans med din partner en längre tid och förhoppningsvis har en god kontakt med dig också. Att det finns någon att bolla frågor med som dels kan betrakta det hela med lite mer distans men fortfarande har en god kännedom om hur ni fungerar kan vara mycket värdefullt. Inte helt olikt det stöd i relationsdispyter som en mycket god vän kan ha men med skillnaden att här har bonuspartnern ofta även bättre koll på dig och hur du fungerar och kan även fungera som ett stöd inte bara för din partner utan även för dig. Inte sällan kan det vara användbart att sätta sig ner som partners tillsammans med en eller flera bonuspartners om frågor kan vara extra infekterade och ett konstruktivt diskussionsklimat annars kan vara svårt att bibehålla.
  • En bonuspartner är ytterligare en faktor i planeringen att förhålla sig till, ofta kan detta göra familjens planering av sin tid mer komplex (även om man i rättvisans namn måste nämna att inte så sällan kan en väl insatt och informerad bonuspartner även skapa välkomna luckor där du och din partner behöver det som andra “konkurrerande tidsuttag” (syjuntan, korplaget eller dylikt) sällan tillåter. 
  • En bonuspartner bör ofta få mer information om du och din partners relation än vad som alltid känns bekvämt för dig, detta för att känslor och stämningar i så pass hög grad påverkar den. Att ens privatliv inte är lika privat är är någonting som kan vara lite av en omställning för vissa medan det för andra inte är särskilt annorlunda, ofta i huvudsak beroende på hur “privat” man har vana av att vara innan.
  • En bonuspartner som tillkommer i din partners liv kan ofta locka fram sidor hos din partner som är för dig överaskande och/eller obekanta, för en del kan detta kännas jobbigt eftersom de isf delar någonting i sin relation som du och din partner saknar. Det är inte ovanligt, tvärt om mycket vanligt och är oftast inte uttryck för annat än att varje relation är unik. Det kan vara bra att prata om dessa saker och ofta ser inte partnern detta behovet om den är nykär så ett sätt att ta upp dessa saker kan vara bra bygga in i eran relation redan från start. Fördelen med detta är att man ofta får se sin partner växa i riktningar som man själv troligen inte hade tagit och känslan att “jag behöver inte vara ALLT för min partner” kan vara mycket avlastande!
  • En bonuspartner kommer tidsmässigt även att ge dig mer utrymme, detta kan vara bra om du har behov av mer tid eller kan hitta vettiga saker att göra med tiden. Om din vardig i mycket är uppbyggd kring din partner och du har svårt att underhålla dig själv kan det resultera att du tidvis känner dig “övergiven”. Oavsett hur väl du planerar så kommer det inte alltid vara att du kan fylla din partner-lösa/partner-fria tid och att hantera ensam-tid medan din partner och bonuspartner umgås kommer du inte kunna undvika. 
  •  Att betrakta och i viss del ta del av relationen mellan din partner och bonuspartner kan vara mycket lärorikt för dig och göra att du får en bättre förståelse för både er relation och relationer i allmänhet. Det kommer också inte bara hjälpa dig vara en bättre partner för din parner utan också hjälpa dig att vara en bättre bonuspartner till din bonuspartner.

För mig har det nästan alltid varit övervägande positivt med bonuspartners, oavsett om de har varit sådana som funnits innan jag kommit in i en relation eller om de varit sådana som kommit till i efterhand när min partner inlett fler relationer.
Undantagen kan nog koncentreras till en del av mina partners relationer till andra som inte varit helt konstruktiva (i mina ögon iaf, dessa ting är ju som bekant subjektiva).

Ju mer jag lär mig om mina medmänniskor desto mer ser jag att en av de största fördelarna med flersamma livsmönster är att man får ha bonuspartners, de har ofta så mycket att ge och ofta kan man med ganska liten insats ge dem väldigt mycket själv! Även om man inte väljer dem så väljer man ofta att acceptera dem i sitt liv och inte sällan ser man dem efter bara något år som en del av familjen.

/Pan

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Handtag, famntag och kyss?

Det är viktigt att se att vi polys på intet sätt är normlösa bara för att vi utmanar och bryter mot vissa normer, väldigt många normer delar vi med övriga och till detta har vi skapat oss en del egna; detta är en kort betraktelse av en av de poly-normer som uppkommit.

I många poly-kretsar finns det en norm som lägger ribban för kroppskontakt relativt högt, en hel del av er vet säkert hur det brukar vara, det kan ta 10 minuter att säga hej då till alla när man går från en polyfika bara för att det är minst 15 personer man vill krama (och ofta tenderar det ju bli lite mer än en pliktskyldig kram, vilket är bra då många av dessa kramar har ett genuint innehåll som verkligen går på djupet…I dessa lägen gör det inget att det tar lite tid, det är väl investerad tid). Kulturen är som regel helt enkelt mer fysisk. Detta är någonting som väldigt många mår mycket bra av och det är mer än en som bokstavligt talat andas ut och slappnar av när de kommer till dessa sammanhang. Otaliga gånger har man också kunnat se hur nykomlingar finner sig (och på vissa sätt kanske t.o.m återfinner sig) i denna kultur, oftast med stor behållning och bred förnöjsamhet. Ja är det inte underbart med allt gos så säg?

Nja, som alla normer är det “bara” en norm och inte alls någonting påtvingande men det kan likväl vara påfrestande att avvika från den, som alla som avvikit från normer någon gång säkert upptäckt. Det finns en del av de som lever poly som inte alls är bekväm med denna normen, de tycker att det är alldeles fullt tillräckligt med den mängden kroppskontakt som vanliga svenska normer föreskriver och förstår inte alls varför det ska kramas och gosas till höger och vänster så fort polysar umgås. Och det skulle inte förvåna mig ett dugg om det är både en och två som varit nyfiken på poly som “vänt i dörren” när de stött på denna kultur.

Som i många av andra lägen är det här omöjligt att stryka alla medhårs, och själv tror jag att denna gos-kultur, så länge den hålls öppen och genuin, är med mycket god marginal övervägande god. Vi är många som mitt i denna kalla svenska umgängeskultur verkligen behöver dessa andrum och jag har ingen önskan att se detta förändras. Men glöm inte att det mitt i allt detta kan sitta någon bredvid dig som inte alls delar majoritetens syn på detta, och gå försiktigt fram. En gos-kultur som denna kan vårdas på olika sätt och att hjälpa varandra se till att det finns eftertanke och hänsyn är nog ett av de viktigaste sätten.
Detta kräver ofta att man pratar om det och synliggör det, Till exempel så är det kanske vissa som skulle föredra om det var mer uttalat inför olika poly-arrangemang hur man ser på detta och var man erbjudas andrum både från “gos-överbelastning” som andrum från “på-din-kant” uttorkningen.

Medvetenhet som inte alltid finns där från båda sidor kan tyvärr skava hos vissa, men minns att få av oss saknar omtanke, ibland tänker vi inte alltid i förhand på hur den bäst bör uttryckas bara.

/Pan

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Till att börja med…

Jag har blivit ombedd att skriva gästinlägg för den här bloggen och torde således vara en ny karaktär för de flesta av er läsare, så innan jag sätter igång är nog en kort introduktion bra att skriva som första post.

Min egen relation till poly som fenomen är nog lite äldre än de flestas skulle jag gissa; jag är nu snart 30 år och har vad jag kan minnas aldrig egentligen levt eller känt mono. Detta är är inget jag skriver för att ge mer tyngd åt de åsikter och erfarenheter jag har att dela med mig av, sådant ligger inte för mig. Kan mina inlägg inte få luft under vingarna utan att jag ska behöva “slå mig för bröstet” så är det inte värda att läsas! Nej, detta skriver jag för att mitt perspektiv på poly som fenomen skiljer sig i grund såtillvida att det för mig, på ett eller annat sätt, alltid varit grundinställningen och mono som fenomen snarare är det “nya” och “udda” som är svårt att förstå.

Mononormen har (som så många andra normer som det var tänkt att man skulle få per automatik när man växer upp i detta samhälle) aldrig riktigt fått ett fast grepp om mig. På intet sätt vill jag hävda att jag står helt utanför normerna i samhället, även om en och annan kanske skulle mena att så faktiskt är fallet, men det mesta av det har nog runnit av som vatten på en gås.

Hela min syn på amorösa relationer är formade av det här. Min gissning är att jag (trots att jag har en i bästa fall medioker känsla för enskilda relationer) har enklare att se flertalet relationer och hur de påverkar varandra i större konstellationer. Jag har helt enkelt levt så och därför utgör de erfarenheterna min referensram.

Mitt eget amorösa relationsliv går som det mesta andra i vågor. För mig är svängningarna för närvarande ganska långsamma och de närmaste åren har jag “gått back” ca 0.5 partners / år och är nu nere på en (1!) partner. Jag brukar lite skämtsamt benämna detta som att jag för närvarande är ofrivilligt mono (från min sida i alla fall). Dock har jag någonting som är mycket viktigt för mig och det är två bonuspartners (dvs min partners partner), men mer om detta i senare inlägg.
Skulle du ha frågat mig för 4-6 år sedan hade jag nog beskrivit mitt relationsliv som beståendes av 3 nära partner-relationer, mellan 6-12 “sötnosar”.

(För den som varit lite observant är det nu nu tydligt att jag uppvisar en stark negativ trend, någonting som oroat framförallt min partner. Jag bör göra någonting för att få denna kurva att börja vända uppåt snart, men oroa er inte kära läsare, jag jobbar på det!)

Förtydliganden:

1. När jag använder ordet “poly” så är det i betydelsen av ett samlingsnamn för alla typer av flersamma relationsmönster, praktiker och känslor…för mig är poly ett inkluderande ord som innefattar polygama, polyamorösa, relationsanarkister, polysexuella, flersamma osv osv…Så länge du inte lever strikt mono har du en eller annan del av din praktik under detta paraplybegrepp.

2. Hittills har jag varit noga med att skriva “poly som fenomen” och “mono som fenomen”, detta för att det är vad jag anser dem vara. Jag ser inte poly som en “rörelse” som en hel del andra sk. polyaktivister brukar göra gällande att det är.  Det är någonting som sker/uppkommer p.g.a omgivande faktorer och inbyggda axiom, inte en organism i samhällsfloran så som t ex arbetarrörelsen eller nykterhetsrörelsen för att ta ett par idéburna rörelser som exempel.

3. För de av er som måste veta och tycker det har någon betydelse; Jag är av hankön och mer eller mindre hämningslöst sexuell vad gäller ålder, kön och andra “klassificeringar” av medmänniskor.

Det får nog räcka för nu.

/Pan.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Varför just relationsanarki?

Jag har jobbat väldigt hårt med att försöka få till det här med parrelationer. Förhållandet med min före detta var en hård kamp, framför allt de sista åren innan uppbrottet. Som singel lyckades jag sedan – trots många års intensiva ansträngningar – inte att hitta någon ny. Jag lärde känna flera spännande kvinnor och byggde nära, förtroliga och mer eller mindre fysiska relationer, men trots all den tid och energi som jag lade ner på dessa relationer så ville inte någon av dem vara ihop med mig. Läs gärna om min kamp i gästinlägget Var det så enkelt?  hos kill your darlings.

Det satt alltså väldigt långt inne och krävde bland annat en livskris innan jag till slut var öppen för att pröva något nytt. Frågan var bara vad?

En stor inspirationskälla var Anna Kåvers bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Hon skriver om acceptens och hur det kan vara en väg till en mer harmonisk tillvaro. Med acceptens menar hon inte att ge upp eller sluta försöka förändra sådant som inte är bra, utan att våga se sin inre och yttre verklighet så som man faktiskt upplever den. Intressant nog leder det ofta till förändring av just det som inte fungerar.

Låt mig förklara med ett exempel. Så länge man tänker att det inte borde regna finns risken att man agerar som om det inte regnade. Man fortsätter att gå i regnet och blir blöt och kall, vilket kan göra vandringen till en kamp. Först när man fullt ut accepterar att det faktiskt regnar slutar man kämpa och söker skydd. Acceptensen leder till förändring och kampen byts mot en mer harmonisk tillvaro.

Det kan tyckas enkelt, men i praktiken är det ofta väldigt svårt att inte bli förblindad av hur man tänker att det borde vara. Visst märkte jag att kvinnor inte ville vara ihop med mig, men hur skulle jag våga acceptera att det var så jag upplevde det? Jag var förstås livrädd för konsekvenserna. Skulle det innebära att jag var dömd att leva ensam och utan kärlek och lycka? Väldigt länge klängde jag mig fast vid halmstråt att jag bara inte hade hittat den rätta än. Jag tänkte att det borde gå att få det att fungera.

När jag så till slut vågade börja se min verklighet så som jag faktiskt upplever den, utan att fly, undvika, förvränga eller värdera, som Anna Kåver skriver, så såg jag, precis som jag hade befarat, att kvinnor inte vill vara ihop med mig, men jag såg också något helt annat. Jag såg att de trivs i mitt sällskap, att de njuter av att jag ser dem och att de slappnar av för att jag är lätt att umgås med. Jag såg alla förtroliga samtal jag haft genom åren och blev påmind om hur många kvinnor som berättat för mig att de inte tidigare har pratat med en man på det viset. Jag såg många fina och nära relationer som jag hade haft och att kvinnor faktiskt tycker om mig. De tycker bara inte att det är kärlek.

Sakta började en hypotes ta form. Kan det vara så att min upplevelse av vad kärlek är skiljer sig från andras? Jag kanske har strävat efter något som andra inte upplever som kärlek? Jag är ju till exempel ganska tillåtande. Ingen behöver göra om sig eller offra sig för min skull och jag ställer inga krav på hur en nära relation ska se ut. Jag framför önskemål, men om den andre inte vill så behöver den inte. För mig är det ett sätt att visa att jag tycker om någon, ett budskap som kanske inte går fram till den som har en annan upplevelse av vad kärlek är?

Istället för att grubbla över varför det här med parrelationer är så svårt för mig väcktes då en helt annan tanke: Skulle det vara möjligt för mig att ha dessa nära relationer som jag hamnade i gång på gång utan att må dåligt av det? Vad skulle krävas för att jag skulle kunna älska på det sätt som kommer naturligt för mig?

Jag insåg att två förändringar var nödvändiga. För det första måste jag se till att jag får det jag behöver. Om någon nära inte kan eller vill ge mig den beröring, intimitet, tid, validering eller vad det nu är som jag saknar så behöver jag skaffa mig det på annat håll. Jag behöver flera nära relationer som kompletterar varandra. Att leva ett liv i svält håller inte i längden. Det mår jag dåligt av.

För det andra behövde jag hitta ett nytt sätt att värdera mina relationer på. Att tänka på mina nära relationer som ofullständiga parrelationer går inte. Det får mig att känna mig misslyckad och ratad. Istället behöver jag börja fokusera på det unika i var och en av mina nära relationer. Vad ger mig denna relation som jag inte får ut av mina andra relationer? Hur är den viktig och värdefull för mig?

Med tiden har jag dessutom upptäckt att det är till stor hjälp om mina nära och kära inte heller tänker så hierarkiskt kring relationer. Det är inte en fråga om att inte vara mono. Det kan fungera alldeles utmärkt för mig att ha nära relationer med monosar, så länge de prioriterar vår relation och visar att den är viktig och värdefull för dem.

Det är nu knappt fyra år sedan jag genomförde dessa två förändringar. Utåt sett hände inte så mycket. Jag har fortsatt att ha den typ av nära relationer som jag alltid har haft, med enda skillnad att jag nu tillåter mig att ha mer än en i taget. För mig är dock skillnaden enorm. Kampen är äntligen över och mitt liv har blivit mycket mer behagligt att leva. Det har också lett till att jag har mycket mer kärlek och lycka i mitt liv än tidigare.

Är då detta relationsanarki? Tja, det är inte helt olikt i alla fall. Mitt sätt att älska på påminner mer om god vänskap än om klassiska parrelationer och att använda den goda vänskapen som förebild för kärleksrelationer är ju själva grundtanken i relationsanarkin. Med det följer bland annat en icke-hierarkisk syn på relationer, vilken jag delar.

Sedan har jag förstås även andra strängar på min lyra som inte har med relationsanarki att göra. Att arbeta med acceptens är ett exempel. Ett annat är att tänka i termer av sociala behov och hur jag ska göra för att få det jag behöver.

I praktiken har det lett till att jag nu har ett litet antal nära relationer, relationer som sträcker sig mellan ett och ett halvt och fyra år tillbaka i tiden. Många monosar tror att relationsanarki handlar om att ha mängder med relationer under i det närmaste kaotiska former, men det tror jag är ganska ovanligt. För mig är kontinuitet och stabilitet viktigt och det känner jag också att mina nära relationer ger mig.

Jag som gästbloggar heter Henrik. På Twitter presenterar jag mig som universitetslärare, klätterfrälst och relationsanarkist. Vill du följa mig där så twittrar jag som @fyrfarg. Förutom den normkritiska dejtingsajten fyrfärg.se så driver jag också Kärlek för nyfikna, en nystartad blogg för oss som är nyfikna på andra berättelser om kärlek än den vanliga.

/Henrik

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Varför vill vi berätta hur vi lever?

Polyamorin har kommit till kännedom för Svensson. DN har haft en artikelserie där polyamorösa berättar hur de lever  och det första  examensarbetet i psykologi ”polyamori – en utmanande kärlekshistoria” har skrivits i ämnet. Poly har kommit ut ur skuggorna, fram på frukostbordet, in i fikarummet, upp på agendan för att kunna analyseras, kritiseras, förfasas över och tyckas till om av verklighetens folk. ”Ännu en avart” kommenterar folk på DN, ”vad hände med våra traditioner, kärnfamiljen, troheten, ja, vart är vi på väg?”, undrar folk. Moralpaniken är ett faktum. Så varför gör vi det här? Varför skriver jag den här bloggen? Varför ställer de här personerna upp på intervju i tidningen? Vad vill vi? Är inte det här lite privat? Ni kanske inte vill veta nåt om vilka jag ligger med?

En väldigt vanlig reaktion när man berättar att man är poly är ”okej, bra för dig, men jag skulle aldrig kunna leva så, det är inget för mig”. Det är helt okej. Men det är inte lika många som brukar reagera så om jag berättar att jag spelar fotboll eller sjunger i kör. Även om det inte skulle vara något för personen i fråga . Av någon anledning verkar folk tro att jag vill att andra lever som jag, bara för att jag berättar om det. Så är det inte. Det är värt att förtydliga:

Jag tycker inte att alla bör leva som jag. Anledningen till att jag berättar är att jag vill bli accepterad för den jag är och för hur jag lever.

Och det handlar inte om att jag berättar om mitt sexliv. Jag behöver inte berätta nånting om mitt sexliv och jag har knappt gjort det på den här bloggen heller. Det handlar om vem eller vilka jag är kär i och vilka människor som har betydelse i mitt liv. Jag vill bara kunna  svara på vad jag gjort i helgen utan att behöva ljuga, precis som alla andra. Om folk frågar var jag bor när jag är på väg ”hem” vill jag kunna säga att jag bor hos min andra partner några dagar i veckan och att det är dit jag är på väg nu. Jag vill inte behöva ljuga och kalla min partner för ”kompis” för att inte förstöra folks bild av mig som gift. Jag vill kunna vara precis så öppen som ni monoamorösa är med era relationer. För ni kanske inte tänker på hur öppna ni är när ni berättar om era barn, flickvänner, pojkvänner, fruar, män, svägerskor och svärmödrar som om det inte vore någon grej över huvud taget, som om det är nånting ”naturligt” som vi bara ska acceptera och svälja, nicka och säga ”jaha, det låter trevligt”. Jag ser fram emot den dagen där folk inte behöver känna sig hotade för att någon valt att leva sitt liv på ett annat sätt än de själva. Jag ser fram emot den dagen då folk kan glädjas över att det står var och en fritt att leva sitt liv som man själv vill. Och bara för att du inte tror att det skulle göra dig lycklig så kan det mycket väl vara så att det är hela lösningen för en annan.

Regna

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Att definiera en primärrelation med en snöboll i rullning

Det har inte blivit något skrivet här på länge och det har sina orsaker. Två partners tar sin tid. Det blir inte mycket egentid över. Sommaren börjar gå mot sitt slut och jag har semestrat för fullt med båda mina partners. Vi har t o m semestrat alla tre ihop. Vi hyrde en stuga i Göteborgs skärgård och vi sov allihop med mig i mitten. Det var fint. Jag är glad att det funkade. De umgås inte direkt med varandra själva, mina partners, men det funkar ändå att vara tillsammans alla tre.

Jag kallar mina partners för Florian och Jan, för er som är nya här (eller har glömt). Florian och jag är gifta och har varit tillsammans i 9 år medan jag och Jan har gjort vårt första år ihop. Jag och Jan åkte även på vår första semester ihop i år. Det blev en ganska kort resa till en ort i Sverige. Vi börjar lite lätt så. Florian har varit lite tveksam till att vi reser eller semestrar ihop för han är rädd att vi ska bonda för mycket. För om jag och Jan bondar för mycket kanske det resulterar i att jag och Florian glider ifrån varandra.

När vi började öppna upp vårt förhållande, jag och Florian, var vi överens om att vi skulle vara primärrelationen, att vi kommer i första hand för varann och att vår relation är viktigast. Det lät som en bra plan, vi är ju trots allt gifta, vi har inställningen att vi vill fortsätta vara tillsammans tills vi blir gamla och senila och vi vill inte förstöra något i det. Men vi var ändå överens om att vi skulle låta varandra få ha känslor för andra. Vi skulle ha kakan och äta den, vi skulle vara man och hustru med älskare, älskarinnor, flickvänner, pojkvänner, parnters och lekkamrater. Men var drar vi gränsen? Hur nära vågar vi släppa andra inpå våra liv? När riskerar de att bli ett hot mot vår relation?

Vi var överens om att vi ville fortsätta bo ihop. Så länge jag inte säger att ”nu vill jag bo med den här istället” är allt lugnt har Florian sagt. Och vi släpper inte in fler sambos i vårt hem. Och vi firar jul ihop. Men sen då? Hur visar vi i praktisk handling att vi är primärpartners?  Hur gör vi skillnad på vår relation och den till andra? Vi kan bestämma att vi träffas flest dagar i veckan, Florian 4 och Jan 3  t.ex. Det kan bli en markör. Vi har delad ekonomi och gemensamma lån, det i sig binder oss till varann. Vi kan helt enkelt bestämma att vi ska älska varandra mest, att vår kärlek ska vara störst och viktigast. Men kan man bara bestämma det? Kan jag släppa in Jan i mitt liv, tillåta mig att älska honom men bara till en viss gräns? När säger jag stopp? Är det innan semesterplanerna börjar smidas? Är det då det  börjar gå för långt? Men har det inte isåfall redan gått för långt om jag vill åka på semester med Jan, kanske i syfte att komma ännu närmare?  Vi har satt en snöboll i rullning och den går inte att stoppa är jag rädd.  Jag vill inte hindra mig själv från att känna det jag känner.  Jag vill lära känna Jan ännu mer, ännu djupare, komma ännu närmare, uppleva ännu mer tillsammans. Jag vill inte ens behöva kalla honom för sekundärpartner för jag vill inte att han ska behöva känna att han kommer i andra hand.

Men Florian då? Kommer de här känslorna och hängivelsen till en annan föra mig bort från honom? Jag älskar Florian också och jag vill inte att det ska hända. Trots mina starka känslor för Jan är  Florian fortfarande en viktig del av mig och mitt liv som jag älskar och vill värna om. Men om vi inte är uppmärksamma och om vi glömmer bort att vårda vår relation är det förstås en risk. Vi måste se till att utvecklas tillsammans och inte ifrån varann.

Även Florian är tämligen aktiv med att träffa andra nu och ibland blir det inte så mycket tid över för oss. Jag kanske rent utav träffar Jan 4 och Florian 3 dagar i veckan (och så borde jag träffa mina vänner mer). Betyder det att vi håller på att svika vårt ideal som primärpartners? Jag vet inte. Ibland oroar jag mig men ofta gör jag det inte. Jag och Florian har på nåt sätt haft vår aktiva period. Vi har umgåtts intensivt under många år och är också vana vid att umgås lågintensivt, om det så är att vi gör olika saker i samma lägenhet eller att vi träffar vänner. Vi har alltid varit stabila. I en mer ny relation kan man behöva umgås mer intensivt för att man fortfarande håller på att lära känna varandra. Någonstans vågar jag lita på att jag och Florian ändå har kvar stabiliteten, att vi fortfarande är starkt förankrade i varandra, trots att vi utsätter oss för lite mer risker och påverkan nu. Men det är ingenting man ska ta för givet. Det gäller att vara uppmärksam.  Vi har satt en snöboll i rullning som inte går att stoppa, men vi kan åtminstone se till att vi håller jämna steg med den.

Regna

3 kommentarer

Filed under polyamori, Uncategorized

Polypaus

Jag har inte skrivit något här på Nomono på länge. Det finns en väldigt specifik anledning till det. För ett tag sedan fick jag och min primärpartner barn. Vi pratade väldigt mycket innan vi började planera barn om hur vi skulle göra med vår relation i förhållande till en graviditet och småbarnstid. Ingen av oss hade någon pågående relation med någon annan när jag blev gravid, om det hade varit så hade vi kanske valt en annan väg, men vi bestämde oss i alla fall för att detta var en så omvälvande tid i livet och förhållandet att vi ville lägga så mycket av vår tid och energi som möjligt koncentrerat på oss och vår nya familj att vi valde att ta en paus från polylivet och det öppna förhållandet. Vi blev tillfälligt monogama. Från början var det inte säkert att vi skulle vara det under hela graviditeten men så mycket hände, både oss och i livet runt omkring, att vi helt enkelt inte haft tid eller ens så värst mycket intresse för att träffa andra.

Hur länge polypausen kommer att pågå vet vi inte än. När vi kommit in ordentligt i livet som föräldrar kommer det garanterat men just nu finns det inte plats för något annat än den lilla nya familjemedlemmen som ligger i mitt knä och ler i sömnen.

/M

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized