Penn & Teller om monogami och kärnfamiljen

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

pojkvänner istället för barn

Jag tror inte jag kommer vilja ha barn. Jag skulle nog hellre ha flera pojkvänner, älskare och kompisar.

Jag har alltid tänkt att jag kommer vilja ha barn nån gång. Men åren går och fortfarande känner jag inga pirr i livmodern när bäbisarna på t-banan skriker i kapp. Knappt ens när bäbisarna är söta blir jag mer sugen. Jag som är gift numera har ju blickarna på mig och många förväntar sig säkert att snart klämmer hon ut ett litet småfolk (särskilt de som inte vet att jag är poly). Men jag tycker ju inte om barn. Det finns så mycket annat i livet som jag hellre gör, testar eller utforskar. Annat som är utvecklande och karaktärsdanande. Jag vill kunna ligga under en korkek och skratta, älska och prata, som Lena Andersson skrev i  kolumnen Liv eller småbarnsliv. Lena Andersson ifrågasätter normen där det förväntas att man ska sätta nya liv till världen, och kanske inte helt oväntat väckte den många upprörda reaktioner. Men den kolumnen stärkte mig i min tro att jag inte är ämnad att föda barn. Jag tror att det är många som skaffar barn trots att de kanske inte är lämpliga som föräldrar. Det är en norm som är lika stark som tvåsamhetsnormen och alternativen som folk ser är ett liv i ensamhet och utanförskap. Och vem vill det?

Men det behöver inte vara så. Jag har upptäckt en helt annan väg och det känns lite som att jag upptäckt en hemlighet, något som gått andra förbi. Jag har gjort ett avslöjande: det behöver inte vara så. Du behöver inte leva i tvåsamhet. Du kan leva som singel. Du kan leva med flera partners. Du behöver inte skaffa barn. Du kan skaffa flera pojkvänner istället.

Vem ska ta hand om mig när jag blir gammal? Vem ska jag köpa födelsedagspresenter till? Vad ska göra livet meningsfullt? Hur ska livet kunna utvecklas från där jag är nu? Jo, vänner, pojkvänner, flickvänner, älskare, kompisar, kanske kompisars barn till och med! Ett liv utan barn behöver inte bli ett liv i ensamhet. Snarare tvärtom. Hur många vänner har inte fallit bort för att de inte har tid att träffas sedan de skaffat barn och isolerar allt umgänge till familjelivet? Hur många föräldrar sitter inte hemma när barnen blivit vuxna och flyttat ut och känner ensamheten krypa inpå?

Kanske kommer jag att ändra mig och fortplantningsinstinkterna komma ikapp mig. Men just nu fantiserar jag hellre om en framtid av många rika och intima relationer. Visst lär det vara fantastiskt att sätta barn till världen. Men lika fantastiskt är det att se en annan vuxen människa och få komma riktigt nära. Och att få göra det gång på gång.

13 kommentarer

Filed under Uncategorized

Hur ritar vi kartan?

En av de svårare sakerna med att inte leva monogamt är i min erfarenhet att det inte finns någon karta. Visserligen är det en del av tjusningen också, friheten att själv få skapa sina relationer tillsammans med de man tycker om så som man vill ha dem. Men det är inte alltid som det är lätt eller roligt att behöva känna sig fram.

I alla längre relationer händer det ibland att man inte är överens, missförstår varandra eller att större eller mindre överenskommelser bryts. Och om man lever i ett old school monogamt förhållande vet man hur man hanterar det. Generellt har vi alla liknande uppfattningar om vad som är ett litet problem som man lätt kan lösa eller sura över en stund och sedan glömma, och vad som är stora problem som innebär att man kanske inte kan fortsätta vara tillsammans och hur man kan försöka hantera allt däremellan. Alla håller inte med varandra i detalj men de flesta har en liknande uppfattning och den som råkar ut för styv kuling i sitt förhållande kan oftast räkna med stöd från vänner som lätt kan sätta sig in i situationen och har en uppfattning om digniteten av problemen. Det är den kartan jag menar.

Om förhållandet ser annorlunda ut är det inte alls lika lätt. Om man frångått den traditionella mono-mallen för hur förhållanden ska se ut och fungera får vissa missförstånd eller brutna överenskommelser mindre betydelse än de annars hade fått och ibland större betydelse. Men när? Hur arg ska man bli när en överenskommelse inte hålls? Hur ledsen är det rimligt att bli över ett missförstånd eller en bruten överenskommelse? Om sambon glömt att köpa mjölk trots att han lovat vet vi att det är rimligt att ryka på axlarna eller kanske småsura lite över att man inte har mjölk till kaffet men att det är orimligt att gråta. Och är man i ett standard-monogamt förhållande och maken berättar att han haft sex med grannen blir ingen förvånad om man känner sig knäckt, sviken och överväger skilsmässa.

I ett icke-monogamt förhållande kan själva värderandet av händelser bli väldigt komplicerat. Om maken som man har en polyrelation med ligger med grannfrun trots att dealen är att han bara får ligga med män, hur stor är överträdelsen då? Är det jämförbart med att han glömt köpa mjölk eller är det grund för skilsmässa? Om du går på dejt och säger att du ska komma hem till frukost nästa dag men sedan inte dyker upp förrän på eftermiddagen, hur sur har din partner rätt att bli på dig då?

När något oväntat händer mellan personerna i en relation och en eller flera inblandade blir sårade, arga, ledsna, irriterade osv behöver man den där kartan för att orientera sig bland känslorna. Men för icke-monogama finns den självklara kartan inte alltid där, vare sig innombords eller hos vänner som kan förstå och ge stöd.

Hur löser man det? Hur kan vi bli bättre på att orientera oss även när sånt som vi inte räknat med inträffar?

/M

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

”Har flera partners” = vill ha sex med vem som helst – alltid.

Jag har precis skaffat ett konto på QX.
I min profil står bland mycket annat ”Har flera partners” som civilstatus. ”Har flera partners” verkar passa bäst som civilstatus just nu även om det inte är så självklart. Jag är inte traditionellt ”ihop” med någon/några men jag anser mig inte heller vara singel eftersom jag har långvariga både romantiska och sexuella relationer.

Att ”ha flera partners” är för mig heller inget självändamål. Det är inget självändamål att sprida min romantiska och sexuella kärlek till flera. Men jag vill inte bli hindrad från att göra det om det faller sig så. Och jag vill kunna tillåta och uppskatta att dem jag älskar eller tänder på gör det. Jag tycker inte alltid att det är så lätt men jag tycker å andra sidan inte heller alls att mono-förhållanden är lättare.
Att jag lever poly betyder inte att jag ”inte vill binda mig”. Det vill jag visst. Jag vill vara nära, intim och höra ihop.
Att jag lever poly betyder inte heller att jag automatiskt vill ha sex med ALLA och ALLTID.

Det kanske låter självklart… men det är det visst inte för alla.

Jag läste ett foruminlägg på ett forum och citerar rakt av vad hon skrev där för jag tycker att det stämmer så bra:

Jag börjar verkligen tröttna på allmänhetens syn på polygama människors sexliv. På alla möjliga communitys tror alla att jag söker sex eftersom jag har skrivit att jag är poly och när jag vänligt avvisar sexinviter blir männen (för det är uteslutande män som kommer med dessa förslag) förvånade och säger ”Ja men du är ju poly?” som om detta automatiskt betyder att jag vill ha sex med varenda person jag kommer i kontakt med. Detta trots att jag UTTRYCKLIGEN har skrivit i min presentation att jag inte söker sex.

Och för att illustrera varför jag känner igen mig i det där så följer här ett både ineffektivt och mysko nätraggningsförsök som jag var med om på just QX:
Bakrundsinfo:
I hans profil står inget annat än att han är en kille på 38 bosatt i Gävle. Profilbilden är hans bakhuvud och i galleriet är hans kuk. Ganska anonymt med andra ord. Vi har aldrig växlat ett ord innan den här konversationen:

HAN: Vad Gör du torsdag eller fredag ? Jag passerar stockholm med Bil då

JAG: Stockholm är fullt av anonyma män med kukar så jag förstår inte riktigt… exakt varför skickar du ut detta ”passa-på-att-träffa-en-totalt-anonym-man-från-Gävle”- erbjudande till någon du inte känner och inte har försökt få kontakt med på något vettigt sätt? Varför skulle ett möte vara av intresse för mig bara för att du passerar med Bil?

HAN: för att du har flera partners !
sen beror det på dej om du skulle våga ?

ingen behöver veta något

JAG: Kan du förklara logiken ”hon har flera partners” = därför är hon automatiskt intresserad av mig bara för att jag åker igenom Stockholm? Om jag var du skulle jag läsa ”hon har flera partners” = därför är hon antagligen både ganska tillfredsställd och upptagen, så det krävs nog någon annan motivering än att jag kör förbi i en Bil för att hon ska bli intresserad.

När jag visade det här konversationen fick jag den roliga kommentaren att jag förstås borde skrivit Har flera partners varav mins en har bil för att genomresande män med bil ska förstå. Jag fick också kommentaren att det alltid är lika roligt att läsa andra kloka personers intelligenta avsnoppande svar på idiotiska frågor.
Men jag är egentligen långt ifrån stolt över att skriva såna där avsnoppande svar. Det är som att skjuta i öppet mål… eller kanske rakt på någon som inte kan försvara sig. Någon som oftast ändå inte lär sig något av den smällen, förutom att i värsta fall känna ilska mot dem som skjuter på dem. Men jag blir frustrerad/irriterad och skämmigast nog: föraktfull. Och då slinker det ut.

Det finns enligt mig en konstruktivitet-skala här. Där 1 är det mest konstruktiva och sedan i fallande ordning:

1. Svara vänligt och förklara hur det är utan pikar eller underton av att ”du är ju pantad”.

2. Låta bli att svara.

3. Svara avsnoppande som jag gjorde med ”du är ju pantad” mellan raderna.

Nr 3 kommer längst ner på konstruktivitet-skalan enligt mig men den är spontant den mest lockande. Så jag lever tyvärr inte alltid som jag lär… Men jag jobbar på att komma upp till nr. 1 då jag inte vill använda mig av nr. 2.

/Elin

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Grattis på 1-årsdagen

Idag är det ett år sen jag och Florian första gången började diskutera på allvar att öppna upp vårt förhållande. Hur firar man det på bästa sätt måntro? 😉

Regna

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Sex och insikt

När jag tänker tillbaka på det år som jag och Regna varit poly och vad
det har gett oss så är det nog inte mest av det som vi förväntade oss.
Förväntningarna vi hade var nog mycket kring sex. Att uppleva andra
människor genom sex och att uppleva en spänning i att ha sex med nya
personer. Det första vi insåg var nog hur mycket känslorna följer med.
Har man sex eller bara hånglar med en person så blir man lätt engagerad i den personen. Detta kändes väl för oss ganska oproblematiskt. De känslor vi
kände upplevde vi som mer kompletterande än hotande gentemot vårt eget
förhållande.

Snart började jag fundera över att ragga. Jag som levt större delen av
mitt sexuellt aktiva liv i fasta förhållanden hade ingen aning om hur
man gör. Jag insåg att för att heteroragga så behöver man veta saker om
sin könsroll som jag länge ignorerat. För varje heterotjej som jag haft
möjligheten att fråga vad de egentligen är ute efter hos en kille så har
jag blivit förvånad över hur mycket den gamla manliga könsrollen
fortfarande spelar in. Intelligent och snäll med humor kanske
heterotjejer kryssar i när de beskriver vem de vill leva med men när det
gäller vad man tänder på så är ju inte det samma sak.

Detta fick mig att börja fundera på hur jag förhåller mig till mitt kön
och min sexualitet. Jag försökte se tillbaka på mig själv och vem jag
varit gentemot några olika personer som jag haft nån form av flört med.
Vilka sidor av mig hade de fått se och hur kan det ha påverkat hur det
gick? Sen funderade jag på hur mycket av den manliga könsrollen som jag
kan acceptera tillräckligt mycket för att kunna utnyttja.

En utekväll för inte så länge sen så bestämde jag mig för att testa att
vara för mig själv. Tanken var att det är omöjligt att få ragg om man iglar sig
fast vid ett kompisgäng. Det här var en stor grej för mig som inte
känner mig särskilt hemma på uteställen och lätt kan känna mig
övergiven. Men jag tog mig i kragen och gick själv ut på dansgolvet. Nu
var det här ett sånt ställe där jag stöter på folk jag känner med jämna
mellanrum men när jag gjorde det så stannade jag bara ett tag och gick
sen vidare. För att klara det här så insåg jag snabbt att jag inte kunde
gå och bara spana efter tjejer att dansa med. Om jag ville utstråla
tillgänglighet och självsäkerhet så måste jag dansa för dansandets skull.

Här nånstans började hela tankekedjan glida lite från ämnet och handla
mindre om ragg och mer om hur jag förhåller mig till mig själv. Vad jag
lärde mig den kvällen handlade mer om hur jag kan uppskatta en kväll på
krogen än hur jag eventuellt kan få hångla.

Och där ligger lite poängen. Av erfarenheterna som polylivet gett mig
det här året så rankar jag nog såna självinsikter högst. Efter den så
kommer nog allt jag tagit hem till mitt förhållande med Regna. Först
efter det kommer nog de faktiska ragg jag haft och vad jag fått ut av
dem. Trots att en del av dem varit fantastiska.

Florian

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Var är alla läderheteron?

De bästa i prideparaden tycker jag brukar vara läderbögarna.  Jag älskar deras spänniga attityd, kepsarna, läderharness, höftskynken och läderbyxor som lämnar rumpan bar… Det är ju lite av en klyscha det där med att bögar skulle vara snyggare än heterokillar,  och ack så otillgängliga för de trånande flickorna (det brukar nog i de flesta fallen inte gälla läderbögarna dock, utan kanske mer den feminina varianten).  Så hur länge ska det dröja innan heterokillarna fattar att en lite mer gay attityd och stil kan bli en fittmagnet? Bara för att bögarna har kommit på hur killar kan klä sig snyggt och sexigt så måste heterokillarna visa att att de inte bryr sig om utseende eller sexiga kläder över huvud taget, för annars kan de ju uppfattas som gay? Det verkar inte hjälpa hur mycket läderbögarna än spänner sina inoljade muskler, hur hårda de än kan se ut bakom pilotglasögonen med spegelglas, hur hårt de än sätter på sin partner eller snärtar med piskan – bögar blir tydligen aldrig manliga. Men jag då? Jag tycker det är hur hett som helst med läderharness över bröstkorgen och gärna kring nederdelen också.  Eller varför inte ett litet förkläde som täcker fram men lämnar rumpan bar? Ska heteromän inte ha sexiga underkläder bara för att markera att de är hetero? Varför är det bara heterokvinnorna som ska pyntas i spets, höfthållare, stay ups  och brösttoffsar?

Jag fick förbi Afrodites Under här om dagen där jag äntligen fick se ett bröstharness i läder på en skyltdocka i fönstret. Jag och min älskare gick in och frågade om det fanns möjlighet att prova. Men då fanns bara exemplaret i skyltfönstret och jag vet knappt om det var möjligt att köpa det. Resten av butiken var fullproppad av sexiga underkläder för kvinnor. Men alltså inget för männen. Det var väl en heterosexshop antar jag.

Men varför skulle bögars smak för män vara så mycket mer annorlunda än heterokvinnors smak för män? Och hur mycket skiljer sig egentligen sexet mellan heterosexuella och homosexuella? Det är inte bara bögar som har analsex eller flator som slickar fitta. Och varför behöver den här hemsidan vara inriktad till endast bögar http://www.homoware.se? Jag ser inga fördelar med denna apartheid, denna uppdelning av vilka som förväntas ha en viss sorts sex eller gilla en viss sorts kläder.  Jag säger som Steven Hughes:  ”straight is the new gay.”  http://www.youtube.com/watch?v=in9SiDtJLaU

Regna

Ps. Jag vet att detta kanske inte var jätterelaterat till poly.  Men ändå!

4 kommentarer

Filed under Uncategorized