Tag Archives: polyamori

Att definiera en primärrelation med en snöboll i rullning

Det har inte blivit något skrivet här på länge och det har sina orsaker. Två partners tar sin tid. Det blir inte mycket egentid över. Sommaren börjar gå mot sitt slut och jag har semestrat för fullt med båda mina partners. Vi har t o m semestrat alla tre ihop. Vi hyrde en stuga i Göteborgs skärgård och vi sov allihop med mig i mitten. Det var fint. Jag är glad att det funkade. De umgås inte direkt med varandra själva, mina partners, men det funkar ändå att vara tillsammans alla tre.

Jag kallar mina partners för Florian och Jan, för er som är nya här (eller har glömt). Florian och jag är gifta och har varit tillsammans i 9 år medan jag och Jan har gjort vårt första år ihop. Jag och Jan åkte även på vår första semester ihop i år. Det blev en ganska kort resa till en ort i Sverige. Vi börjar lite lätt så. Florian har varit lite tveksam till att vi reser eller semestrar ihop för han är rädd att vi ska bonda för mycket. För om jag och Jan bondar för mycket kanske det resulterar i att jag och Florian glider ifrån varandra.

När vi började öppna upp vårt förhållande, jag och Florian, var vi överens om att vi skulle vara primärrelationen, att vi kommer i första hand för varann och att vår relation är viktigast. Det lät som en bra plan, vi är ju trots allt gifta, vi har inställningen att vi vill fortsätta vara tillsammans tills vi blir gamla och senila och vi vill inte förstöra något i det. Men vi var ändå överens om att vi skulle låta varandra få ha känslor för andra. Vi skulle ha kakan och äta den, vi skulle vara man och hustru med älskare, älskarinnor, flickvänner, pojkvänner, parnters och lekkamrater. Men var drar vi gränsen? Hur nära vågar vi släppa andra inpå våra liv? När riskerar de att bli ett hot mot vår relation?

Vi var överens om att vi ville fortsätta bo ihop. Så länge jag inte säger att ”nu vill jag bo med den här istället” är allt lugnt har Florian sagt. Och vi släpper inte in fler sambos i vårt hem. Och vi firar jul ihop. Men sen då? Hur visar vi i praktisk handling att vi är primärpartners?  Hur gör vi skillnad på vår relation och den till andra? Vi kan bestämma att vi träffas flest dagar i veckan, Florian 4 och Jan 3  t.ex. Det kan bli en markör. Vi har delad ekonomi och gemensamma lån, det i sig binder oss till varann. Vi kan helt enkelt bestämma att vi ska älska varandra mest, att vår kärlek ska vara störst och viktigast. Men kan man bara bestämma det? Kan jag släppa in Jan i mitt liv, tillåta mig att älska honom men bara till en viss gräns? När säger jag stopp? Är det innan semesterplanerna börjar smidas? Är det då det  börjar gå för långt? Men har det inte isåfall redan gått för långt om jag vill åka på semester med Jan, kanske i syfte att komma ännu närmare?  Vi har satt en snöboll i rullning och den går inte att stoppa är jag rädd.  Jag vill inte hindra mig själv från att känna det jag känner.  Jag vill lära känna Jan ännu mer, ännu djupare, komma ännu närmare, uppleva ännu mer tillsammans. Jag vill inte ens behöva kalla honom för sekundärpartner för jag vill inte att han ska behöva känna att han kommer i andra hand.

Men Florian då? Kommer de här känslorna och hängivelsen till en annan föra mig bort från honom? Jag älskar Florian också och jag vill inte att det ska hända. Trots mina starka känslor för Jan är  Florian fortfarande en viktig del av mig och mitt liv som jag älskar och vill värna om. Men om vi inte är uppmärksamma och om vi glömmer bort att vårda vår relation är det förstås en risk. Vi måste se till att utvecklas tillsammans och inte ifrån varann.

Även Florian är tämligen aktiv med att träffa andra nu och ibland blir det inte så mycket tid över för oss. Jag kanske rent utav träffar Jan 4 och Florian 3 dagar i veckan (och så borde jag träffa mina vänner mer). Betyder det att vi håller på att svika vårt ideal som primärpartners? Jag vet inte. Ibland oroar jag mig men ofta gör jag det inte. Jag och Florian har på nåt sätt haft vår aktiva period. Vi har umgåtts intensivt under många år och är också vana vid att umgås lågintensivt, om det så är att vi gör olika saker i samma lägenhet eller att vi träffar vänner. Vi har alltid varit stabila. I en mer ny relation kan man behöva umgås mer intensivt för att man fortfarande håller på att lära känna varandra. Någonstans vågar jag lita på att jag och Florian ändå har kvar stabiliteten, att vi fortfarande är starkt förankrade i varandra, trots att vi utsätter oss för lite mer risker och påverkan nu. Men det är ingenting man ska ta för givet. Det gäller att vara uppmärksam.  Vi har satt en snöboll i rullning som inte går att stoppa, men vi kan åtminstone se till att vi håller jämna steg med den.

Regna

3 kommentarer

Filed under polyamori, Uncategorized

Polylivet inte alltid en dans på rosor

Jag tror att en anledning till att jag drar mig för att komma ut som poly på jobbet är att jag känner att jag behöver försvara min livsstil för dem som inte förstår sig på den. Och för att rättfärdiga min livsstil måste jag ju kunna berätta hur fantastiskt det är, på ett övertygande sätt. Jag kan dra alla de klassiska polyförsvaren om varför man kan älska flera personer samtidigt:

– Om du har flera barn, älskar du inte alla dina barn då?

– Jo, det är klart, men på olika sätt

– Exakt, just så är det också med polyamori, man älskar flera människor samtidigt – och alla på helt unika sätt!

Eller

– Jag skulle inte kunna vara polyamorös, det verkar så otryggt.

– Men det är väl inget som säger att det är mer tryggt som monogam? Risken finns ju alltid att din partner tröttnar eller lämnar dig för en annan.

Vissa har också frågat mig om min primärrelation har blivit bättre sen vi öppnade upp. Bättre än vadå? Bättre än när? Det var ju inte precis dåligt innan vi öppnade upp, men har det då blivit ännu bättre? Jag har känt mig lite tvungen att svara ja på den frågan. Om jag inte svarar ja skulle ju den andre falla för den vanliga tron att öppna förhållanden bara är ett väldigt utdraget sätt att göra slut på. Men om jag får resonera fritt kring den frågan skulle jag kanske säga att ”bättre” är lite för enkelt och ett kanske inte helt adekvat ord. Livet har blivit annorlunda, helt klart, och vår relation påverkas, helt klart. Om livet var lite mer vanor och vardag och kanske i viss mån tristess innan vi öppnade upp så har det definitivt blivit till det bättre. Men livet är faktiskt oftast inte så enkelt som polyamorös. Jag tycker ärligt talat att livet var lättare som mono. Ibland funderar jag på om mina dubbla relationer ska göra mig utbränd. Men det vågar jag ju inte säga till de ofrälsta. Men trots att livet kan vara ganska svårt som poly så är det ändå så här jag vill ha det.

Det kan vara svårt att se till att få tid till alla relationer (även vänner kräver ju sin tid), det är svårt att få alla nöjda. Det tar energi varje gång ens partner har börjat intressera sig för en ny. Även om det inte är direkta svartsjukekänslor så behöver det ändå bearbetas känslomässigt. När vänskapskretsen består av många polysar och andra ”runtknullare” har snart alla legat med alla och även buksyskon och exligg kan ta energi att förhålla sig till.  Men jag brukar försöka tänka på att jag har valt det här livet själv. I viss mån var det intriger och komplicerade relationer jag var ute efter när vi gjorde vår polyamorösa debut. Mitt liv är mer spännande än de flestas och jag har varit på fester och i orgier som andra bara skulle kunna fantisera om. Jag är nöjd med mitt liv och med mina relationer. Men även goda saker kan göra en utbränd har jag hört.

/Regna

5 kommentarer

Filed under polyamori

Två kärlekar i olika stadier

Som jag skrev i föregående inlägg har jag inlett en ny relation. Den börjar bli mer seriös än någon annan relation jag eller min man haft sen vi blev polyamorösa.  Det känns läskigt. Under de dryga 8 år som jag och min man (vi kallar honom Florian) varit tillsammans har vi alltid gjort allt tillsammans. Vi har delat upplevelser, erfarenheter, tankar och vi har har utvecklats tillsammans och pratat om allt. Vi har blivit en del av  varandra. Även det här med polyamori kändes på ett sätt som ett gemensamt projekt, även om det förstås skulle innebära att vi skulle leka runt på varsitt håll och på så vis få skilda erfarenheter och upplevelser. Men ingen av oss visste väl egentligen vad vi skulle kunna vänta oss och hur det skulle kunna bli.  Nu är jag kär i en ny och det är jag på egen hand, utan inblandning av Florian. Jag och den nya håller på att lära känna varandra, vi kommer varandra närmare och närmare för varje gång vi ses, vi skapar gemensamma erfarenheter, vi har fått en internhumor och vi upplever saker tillsammans – och där är inte Florian med. Nya, viktiga saker händer i mitt liv och det känns ovant och lite skrämmande att Florian inte riktigt är en del av det.

Man förändras i mötet med andra människor, och kanske i synnerhet av dem som man älskar och umgås tätt med. Jag tror jag har en särskild förmåga att suga åt mig av andra människor och låta mig påverkas (framför allt av människor jag tycker om). Jag smittas lätt av andras humör och attityder, ibland av åsikter och jag kan ha lätt att dras med i jargonger. Och däri ligger min rädsla – att jag ska förändras och utvecklas i en riktning från Florian. Att jag ska hitta en ny identitet med min nya som plötsligt inte längre är kompatibel med Florian.

Relationen med min man och den nya relationen är nu i helt olika stadier. Där min och Florians kärlek har fått mogna under åtta år är kärleken fortfarande stark, om än inte lika intensiv som de allra första åren. Min nya kärlek är fortfarande i nyförälskelsestadiet och är kanske på ett sätt mer bräcklig, men ändå mer intensiv. Det kan vara svårt att hantera kontrasterna mellan dessa två kärlekar. Den mer intensiva har en tendens att ta upp en stor del av mina tankar medan min livspartner är mer lätt att ta för given. Andra polyvänner till mig har gett mig rådet ”njut så länge det varar. Nyförälskelse går över ganska snart.” Kanske är det så. Jag försöker unna mig att njuta mer än oroa mig och förlita mig på att det bara är oerfarenhet, en övergångsfas. Men jag har också insett att det är viktigt att få tid att landa hos Florian. Så jag inte låter mig dras iväg för mycket. För att påminna mig om vem jag är men kanske framför allt vilka vi är.

Lämna en kommentar

Filed under polyamori, Uncategorized